»Om de slänger ut oss genom fönstret kommer vi tillbaka genom dörren«

Det senaste året har över 90 kommuner och regioner runt om i Polen antagit deklarationer mot »hbtq-ideologi«. Syftet är att värna traditionella familjevärderingar. Nu växer aktivismen för hbtq-rättigheter i landet.

POLEN & HBTQI

➤ Polen har 40 miljoner invånare. Sedan 2015 styrs landet av det socialkonservativa partiet Lag och Rättvisa.

➤ Polen har ingen lagstiftning för samboförhållanden, och tillåter inte registrerade partnerskap eller samkönade äktenskap. Enligt en undersökning av opinionsinstitutet CBOS från oktober 2019 var 55 procent av polackerna emot samkönade äktenskap, och 30 procent för. 

➤ Europaparlamentet fördömde 18 december 2019 upprättandet av »så kallade hbtq-fria zoner i Polen«.

Łódz. Gator och torg breder ut sig ödsliga. Inga folksamlingar rör sig kring mässhallarna, eller på den fem kilometer långa shoppinggatan med alla artonhundratalsfasaderna. Stadens jämlikhetsmarsch – motsvarigheten till prideparader i Polen – skulle hållits för tionde året i rad om det inte varit för pandemin.

Förra årets upplaga var däremot den största hittills. Łódź långvariga borgmästare tog för första gången på sig hederstiteln som beskyddare för marschen. Detsamma gjorde stadsfullmäktiges ordförande, som gick i tåget och från talarstolen gav stöd åt kraven på samkönade äktenskap.

2019 lyftes hbtq-frågorna på flera håll, och det marscherades för hbtq-rättigheter i fler polska städer än någonsin.

För bara ett par år sen var sådana tal mycket sällsynta. Men 2019 lyftes hbtq-frågorna på flera håll, och det marscherades för hbtq-rättigheter i fler polska städer än någonsin. Samtidigt antogs uttalanden mot »hbtq-ideologi« och deklarationer till försvar den traditionella familjen i sammanlagt över nittio lokala politiska församlingar, i det som kommit att kallas »hbtq-fria zoner«.

Łódź, Polens tredje största stad, är känd för sin filmskola och sina gamla textilfabriker. Mitt i Polen tillhör det varken det konservativa sydöstra Polen, eller de mer liberala delarna i nordväst.

– Här finns regler mot diskriminering, och stadens ledning stöder oss, säger Ida Mickiewicz-Florczak, ordförande för hbtq-organisationen Fabryka Równości (Jämlikhetsfabriken). Samtidigt har många hbtq-personer till exempel inte kommit ut på sina arbeten, säger hon.

 

Ida Mickiewicz-Florczak, hbtq-aktivist. Foto: Radosław Jóźwiak.
Ida Mickiewicz-Florczak, hbtq-aktivist. Foto: Radosław Jóźwiak.
Själv har hon varit aktivist i åtta år, lever öppet och har varit med om att delar av hennes familj tagit avstånd från henne. Med personal på sonens skola har hon inga problem, efter att ha gjort klart att hon gärna samarbetar med dem, om de bara accepterar henne som hon är.

– Men det är alltid något nytt. Man måste alltid tänka på vad man kan göra och vad man kan förlora, konstaterar hon.

Hbtq-organisationen Fabryka Równości besöker skolor i hela den omgivande provinsen, Łódź vojvodskap. Enligt Ida Mickiewicz-Florczak är det inte alltid så svårt att komma ut och prata, så länge man har bra relationer med elever, lärare och föräldrar. Men på senare tid har skolledare blivit oroliga över vad som kan hända.

Den 28 januari i år antog nämligen fullmäktige i provinsen, som till skillnad från huvudorten styrs av regeringspartiet Lag och rättvisa, en deklaration om familjens rättigheter. Den hänvisar till den polska konstitutionens ord om äktenskapet som ett förhållande mellan man och kvinna, om föräldrars rätt att uppfostra sina barn enligt sin egen övertygelse samt barns rätt till »skydd mot demoralisering«. Dessutom säger deklarationen att familjen ska skyddas mot inflytande av ideologier som underminerar familjens »autonomi och identitet«.

»Vårt dokument påminner lokalsamhällen om att familjers rättigheter skyddas av konstitutionen« Nikodem Bernaciak 

Nikodem Bernaciak.
Sådana familjerättighetsdeklarationer har det senaste året antagits i runt fyrtio lokala politiska församlingar i Polen. De är inte juridisk bindande, men pekar ut en politisk riktning: family mainstreaming. Samtidigt som det innebär att alla frågor ska relateras till familjens väl, definieras den heterosexuella kärnfamiljen som det enda familjeideal det allmänna ska erkänna och stödja. För att slå vakt om familjerättigheter föreslås inrättande av lokala ombudsmän.

– Vårt dokument lyfter vissa procedurer för att påminna lokalsamhällen om att familjers rättigheter skyddas av konstitutionen, säger Nikodem Bernaciak från det konservativt katolska juridiska institutet Ordo Iuris, som arbetat fram och lobbar för mallarna som de lokala deklarationerna bygger på.

 

I mallarna för deklarationer på kommun- och distriktsnivå betonas att skolors samarbete med utomstående organisationer tydligt bör redovisas. I material till föräldrar, som går att beställa på familjerättighetsdeklarationernas kampanjsida, beskrivs hur man kan förbjuda att ens barn tar del av workshopar som exempelvis behandlar begrepp som könsidentitet och sexuell identitet.

– Enligt närhetsprincipen gäller: föräldrar och familjen först, sen skolan. Skolan ska bara stödja familjen i uppfostran. Det handlar inte om kunskap: Föräldrar kan inte vänta sig att skolan ska lära ut något annat än att jorden kretsar kring solen, för där handlar det om kunskap och inte värderingar. Men när det handlar om värderingar, så får skolan inte bryta mot familjens rättigheter, säger Nikodem Bernaciak.

 »Några försökte döda oss. På vårt evenemang. Det hade en allvarlig effekt på mitt psyke.« Alicja Sienkiewicz, hbtq-aktivist.  


I takt med den ökade politiska polariseringen, har kulturkriget mellan konservativa katolska och liberala sekulära krafter tilltagit. Det blev tydligt 2016 när ett lagförslag om totalt abortförbud, som utformats av Ordo Iuris, kom till parlamentet genom en namninsamling, men röstades ner efter landsomfattande protester. Ett liknande förslag återkom nu i april, den här gången för att hänskjutas till en lång utskottsbehandling. Allteftersom hbtq-aktivister har fått gehör i några mer liberala städer, har också motståndet tagit sikte på den lokala politiska nivån.

 

Allt började i januari förra året då Warszawas borgmästare presenterade deklarationen LGBT+. I den anges en rad målsättningar, som att inrätta kriscenter för utsatta hbtq-personer, att införa sexualundervisning enligt WHO-standard och att utbilda personal i skolorna som hbtq-ungdomar med problem skulle kunna vända sig till.

Alicja Sienkiewicz, hbtq-aktivist i konservativa Lublin.

Reaktionerna blev starka. Jarosław Kaczyński, Lag och Rättvisas ledare, kallade deklarationen en attack på barn och familj, och hbtq-rörelsen en farlig import som hotar den polska nationen. En månad senare utropades Świdnik, nära Lublin i sydöstra Polen, som första distrikt fritt från hbtq-ideologi. I starka ordalag talas om försvar mot en kulturrevolution. Uttalandet kom att följas av fler, framför allt i södra och östra Polen. Många formuleringar är återkommande, som att stå emot »homopropaganda« och att inte tillåta några »politiskt korrekta funktionärer« i skolan.

När Lublins vojvodskaps fullmäktige den 25 april debatterade ett sådant yttrande, var 19-åriga Alicja Sienkiewicz där med en grupp protesterande. De bar skyltar med texten: »Vi är människor, inte ideologi«.

– Jag höll ett tal där jag berättade för politikerna hur oförenlig deras resolution är med mänskliga rättigheter, hur stötande den är för oss och hur absurd den här idén är i vårt århundrade. Jag blev avbruten, hånad och skrattad rakt i ansiktet, säger Alicja Sienkiewicz, som kommer från en liten ort utanför Lublin. Hon har mött mycket motstånd och efter en intervju dök det upp kommentarer på sociala medier om att hon borde få stryk och hennes hus brännas ner.

Som 17-åring var hon med och organiserade den första jämlikhetsmarschen i Lublin, som attackerades med stenar och bangers. Förra sommaren hölls marschen för andra gången, skyddad av polis med vattenkanoner. Efteråt kom nyheten att ett par hade arresterats med en hemgjord bomb på väg till marschen.
– Några försökte döda oss. På vårt evenemang. Det hade en allvarlig effekt på mitt psyke, säger Alicja Sienkiewicz. 
 

Samma år som i Lublin startade marscher i sex nya städer till, och 2019 tillkom minst ytterligare elva. En del har stöttats av styrande, och andra mötts av försök till förbud. Tonläget skruvades upp under sommaren, och ärkebiskopen i Krakow talade i en predikan om en »regnbågspest«. Tidningen Gazeta Polska tryckte upp klistermärken med texten »hbtq-fri zon«, men fick efter ett rättsligt ingripande ändra texten till »zon fri från hbtq-ideologi«.

»Jag hade brutit benet och satt i rullstol, så de valde mig som ett lätt offer, och kastade nästan tio bangers på mig« Alicja Sienkiewicz, hbtq-aktivist.

I Białystok attackerades marschen där, med uppskattningsvis mellan åttahundra och drygt tusen deltagare, av en långt större massa högerextrema och fotbollshuliganer. Minst ett dussintal personer skadades och över trettio personer arresterades av polisen, som använde tårgas för att hålla tillbaka attackerna. Alicja Sienkiewicz var där.

– Vi attackerades innan marschen ens börjat. Jag hade brutit benet och satt i rullstol, så de valde mig som ett lätt offer, och kastade nästan tio bangers på mig. För första gången var jag verkligen rädd för mitt liv, och sprang iväg utan att känna någon smärta i mitt brutna ben, säger hon.

En annan av deltagarna i Białystok var Jakub Gawron från Rzeszów i sydöstra Polen. 
– Att stå öga mot öga med en arg mobb förändrade sättet jag ser på världen. Jag har slutat bry mig om mindre saker, till exempel vad folk på jobbet ska säga, och jag kom ut i lokaltidningen samtidigt som jag berättade om vår stödmanifestation efter Białystok, säger han, och tillägger att han fick sömnproblem efter attacken.

»Att stå öga mot öga med en arg mobb förändrade sättet jag ser på världen.« Jakub Gawron, hbtq-aktivist.

 

Jakub Gawron har stämts för förtal för att ha jämfört familjedeklarationerna med hatspråk. Bild: Privat.
Som aktivist har Jakub Gawron arbetat med att dokumentera utbredningen av hbtq-fientliga deklarationer. På sajten Atlas of Hate (atlasnienawisci.pl) har hans grupp aktivister märkt ut alla områden som antagit uttalanden mot »hbtq-ideologin« såväl som familjerättsdeklarationer.

– Den största skillnaden mellan de här typerna av deklarationer är att de som nämner »ideologin« direkt pekar ut och exkluderar hbtq-personer, medan de andra gör det indirekt, genom att främja ett smalt definierat familjemönster på andras bekostnad. I vår mening kan familjerättsdeklarationerna föras till Atlas of Hate. De innehåller diskriminering och bryter mot principen om likabehandling, även om det uttrycks mer subtilt, säger Jakub Gawron, som nyligen stämts för förtal, för att ha jämställt familjedeklarationerna med hatspråk. Han säger att han inte är rädd för att förklara sig i rätten.

»De lgbt-fria zonerna blev den främsta symbolen för att makthavare exkluderade oss.« Bartosz Staszewski, filmare.

Bartosz Staszewski vill med sitt fotoprojekt »lgbt-free zone project« synliggöra effekterna av den polska politiken. Bild: Monika Bryq.

En annan aktivist som skildrat de här områdena är Bartosz Staszewski, filmare. I sitt pågående fotoprojekt monterar han en skylt med texten »LGBT-free zone« framför infarten till de olika orterna, och låter lokala hbtq-personer berätta sina historier.

– De lgbt-fria zonerna blev för mig den främsta symbolen för förra året, när makthavare agerade formellt för att exkludera en del av oss som lever i samhället, säger han. Enligt Bartosz Staszewski har polacker i allmänhet däremot allt mindre emot hbtq-personer och idén om någon form av registrerade partnerskap. Det är delvis en attitydförändring i den riktningen som driver motståndarna, menar han, som tidigare skildrat den långa kampen för samkönade äktenskap i dokumentären Artikel 18.

Katherine Zamosc. Bild: Bartosz Staszewski

»Polska medier förstod vad som hände först efter att vi släppt det sista avsnittet, så det var galet ett tag efter det.« Natasza Parzymies, skapare av youtubeserien Kontrola.

Även om allt som har med hbtq att göra genast blir politik i Polen, så går det att hitta ett utrymme där samkönad kärlek kan skildras okommenterat. Natasza Parzymies går sista året på filmskolan i Warszawa. I hennes youtubeserie Kontrola – med hittills över trettio miljoner visningar, och fans över hela världen – skildras två tjejer i en finstämd historia om kärlek och uppbrott.

– Polska medier förstod vad som hände först efter att vi släppt det sista avsnittet, så det var galet ett tag efter det. Vi fick nya tittare, och peakade igen, skrattar Natasza Parzymies.

Bild ur den polska, lesbiska youtubeserien »Kontrola«

Målet var från början att nå en bred målgrupp med en relaterbar historia. Hat har produktionen sluppit, och istället fått en del oväntade fans.

– En del säger till mig: »Jag stöder inte hbtqagendan« – för det är så de säger – »men jag älskar serien och vill se hur det går«, säger hon, och menar att det visar hur universell serien är och hur mycket den behövdes.

– Plötsligt kommer något som är så opolitiskt, bara en story som är visuellt intressant och känns fräsch. Vi visste att om du gör det så, så gör det mycket mer skillnad än om det ska stå för något eller representera någon, säger hon.


Tillbaka till politiken, där framtidsutsikterna för 2020 kanske är ännu mer osäkra än vanligt. Men klart är att Polens hbtq-aktivister är vana vid att jobba i motvind.
Som Ida Mickiewicz-Florczak säger:
– Om de slänger ut oss genom dörren, kommer vi tillbaka genom fönstret.

 

Text Gabriel Stille