"Underlivsfrågor" i storpolitiken

En profilfråga för Sverige. Det säger regeringen om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men var är ministrarna som uttalar detta offentligt i internationella sammanhang? Än mer sällsynt är denna fråga på mediernas dagordning. Ottar undrar hur en prioriterad fråga för regeringen kan hamna så långt ned på agendan.

Kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Våldtäkt är straffbart även när det sker inom hemmets väggar. Fri abort är självklart. Liksom sexualundervisning i skolan och tillgång till preventivmedel. Det tycker de flesta svenskar.

Men så har det inte alltid varit. Dessa självklarheter är frukter av ett sekels idogt arbete och nästan alltid har det initierats av eldsjälar utanför de etablerade politiska kretsarna. Det är först efter hand som parlamentarikerna har tagit till sig budskapet och stiftat de lagar som vi idag tar för givna.

Numera slår sig den svenska regeringen för bröstet när det handlar om frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Visst, vi är bra, Sverige har kommit långt. Precis som de andra i regeringen bedyrar utrikesminister Laila Freivalds att detta är viktiga frågor för regeringen - och för henne. Att frågorna i huvudsak sorterar under biståndsministern ses inte som konstigt.

– Problemen avseende SRHR och hiv/aids är störst i de fattigaste länderna och hanteras inom FN:s ekonomiska och sociala fora och organ, förklarar Laila Freivalds.

I EU driver Sverige också frågorna - men till synes bara i den gemensamma biståndspolitiken. När utrikesdepartementet och socialdepartementet får frågan om hur regeringen drivit SRHR även inom EU och Europa, där flera länder brister i dessa rättigheter, återkommer man inte med ett enda exempel. Trots upprepade förfrågningar.

Ett ”prioriterat område” för den svenska regeringen verkar således vara något som enbart ska drivas i de fattigaste länderna.

—–

Vad beror det på att frågorna inte syns offentligt i någon större utsträckning, särskilt inte i politiken gentemot andra EU-länder? En anledning verkar vara att det finns en tro på att dessa frågor är så kontroversiella att de kan stjälpa viktiga förhandlingar om de överhuvudtaget nämns. Kanske finns en rädsla för att det land som driver vad som har kallats ”underlivsfrågor” blir förlorare i förhandlingsspelet, dessutom med ett kraftigt skamfilat rykte? Prioriteras frågorna ned av taktiska skäl?

Förre biståndsministern Jan O Karlsson ger uttryck för detta på frågan om hur Sverige drev SRHR under förhandlingarna med de blivande EU-länderna.

– Det är möjligt att de nya medlemsländerna inte pressades tillräckligt. Å andra sidan skulle det vara mycket svårt att driva frågorna i det läget, säger han. Vi måste komma ihåg att Sverige har kommit längre än de flesta på dessa områden. Det gäller ju inte minst den ofta extremt känsliga frågan om abort.

Att driva sådana frågor skulle, hävdar Jan O Karlsson, ha kunnat leda till låsningar i förhandlingarna. I stället valde regeringen att ligga lågt.

– Jag tror att det psykologiskt var politiskt riktigt att inte föra diskussioner om alltför känsliga frågor i förhandlingsskedet, säger han. Men nu när länderna väl tar steget in i EU kan vi sätta press på dem att leva upp till kraven på mänskliga fri- och rättigheter.

Kanske har han rätt. Men var inte just medlemsförhandlingarna det gyllene tillfälle då länderna skulle vara beredda att foga sig? För dem hägrade ju ett efterlängtat medlemskap i EU.

Att det skulle vara lättare att ställa krav när länder väl är med, är tveksamt. Irland till exempel har knappast fått någon press från EU att ändra sin stränga abortlag. Landet har ändå varit EU-medlem sedan mitten av 1970-talet.

Synen på hur frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ska hanteras skiljer sig mellan EU-länderna, vilket Jan O Karlsson bekräftar.

– När George W Bush blev president ströps biståndet till bland annat UNFPA med hänvisning till organisationens syn på abortfrågan. Sverige och några likasinnade länder lyckades samla hela EU bakom ett uttalande som stödde UNFPA och kritiserade den amerikanska administrationen, säger han. Men för att nå dit var vi tvungna att lämna abortfrågan utanför. Annars skulle vi aldrig ha fått med oss länder som Portugal, Spanien och Irland.

Detta visar hela problemet i blixtbelysning. Det räcker med att ett fåtal länder deklarerar sitt motstånd i en fråga för att övriga EU-länder diplomatiskt väljer att inte driva den. Med den strategin är nog risken stor att kampen för kvinnors rätt till säkra aborter är ett förlorat slag. I medlemsförhandlingarna lyckades till exempel Malta och Polen få in skrivningar som garanterar dem att få behålla sina stränga abortlagar även som EU-medlemmar.

Bilden är ett citat: Lars Adaktusson, SVT: Om detta är ett prioriterat område för regeringen.Med de länder som träder in i EU i maj kommer abortmotståndarna och den katolska kyrkan troligtvis att öka sitt inflytande. Och med facit i hand är sannolikheten stor att känsliga frågor som abort lämnas utanför viktiga förhandlingar.

Som om inte det räckte finns tunga lobbyister i EU:s korridorer. Ett exempel är Vatikanen som har ett eget kontor i Bryssel för att bevaka sina intressen och komma nära beslutsfattarna.

– När Margareta Winberg pratade om Vatikanen som en viktig maktfaktor i EU och som betydelsefull för frågor om SRHR och kvinnors rättigheter fnös vissa åt henne, säger Marie Fredriksson, politisk sekreterare åt EU-parlamentarikern Marianne Eriksson (v).

– Men hon har helt rätt och för oss som jobbar här i Bryssel är Vatikanen och dess inflytande en realitet.

Till och med statsminister Göran Persson hade svårt att tro henne. I en intervju i Svenska Dagbladet förra året gav han en känga åt nejsägarnas rädsla för att EU kommer att bli en superstat med en egen armé. Samtidigt passade han på att vifta bort Vatikanen som maktfaktor för familjepolitiken.

Det finns alltså ett stort behov av att de politiker som har andra värderingar än Vatikanen, och som ser den som en viktig aktör i frågor som rör sexualitet, gör sina röster hörda.

—–

Som så ofta handlar dessa frågor om mer eller mindre tydliga värdemotsättningar, vilket Anders Mellbourn, chef för Utrikespolitiska institutet i Stockholm, understryker.

– Flera studier visar att frågor om genus och sexualitet är extremt känsliga, säger han. I Europa finns en tydlig skiljelinje i synen som till en stor del sannolikt beror på att protestantiska och katolska länder har sekulariserats i olika grad. Det har gjort att känsliga frågor om sexualitet i många länder tillhör den privata sfären dit politiken inte får nå.

Marie Fredriksson i Bryssel tror att det viktigaste skälet till att regeringen ligger så lågt i dessa frågor är att den inte vill stöta sig med de andra länderna.

– Regeringen är rädd att skada det rykte man byggt upp, säger hon. Det finns en rädsla för konflikter och det var tydligt i medlemsförhandlingarna.

Men i så fall är det nog en fråga om överkänslighet från regeringens sida. Det tror i alla fall Anders Mellbourn.

– Sverige är sedan länge förknippat med familjeplanering och liknande frågor. Därför har jag svårt att tro att det skulle vara till skada om vi drev dessa frågor hårdare internationellt.

Den före detta ambassadören Lars- Olof Edström håller med.

– Redan på 1960-talet tog Sverige upp frågan om preventivmedel när vi pratade utvecklingsfrågor i internationella sammanhang. Vi var pionjärer i en fråga som var kontroversiell, men vi tappade absolut inte prestige även om det var många som reagerade.

Visst kan en politiker som driver vissa frågor drabbas av andras smädelser. Men det måste man kunna stå ut med som politiker. Dessutom är det ofta av kortsiktig natur. När den förre EU-kommissionären Anita Gradin tog upp frågan om trafficking i EU möttes hon av fniss och påståenden om att hon hade marginaliserat sig själv. Idag finns trafficking med på dagordningen och Anita Gradin ses som en pionjär.

Anders Mellbourn understryker att små länder kan välja sådana profilfrågor betydligt lättare än större länder.

– De behöver inte hävda sin position gentemot stormakterna, utan kan hitta egna frågor att hävda sig med, säger han.

Det kalla krigets slut har öppnat nya möjligheter, vilket även märkts i FN. Det är inte längre enbart säkerhetsfrågor som gäller. Förr eller senare borde även frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter nå fram till de internationella förhandlingsrummen. De länder som då varit drivande för att få frågorna dit, kommer knappast att förlora prestige.

– Nu är det dags att flytta in underlivsfrågorna i storpolitiken, säger Lisa Pelling på Aftonbladets ledarredaktion. Amnesty pekar i en färsk rapport ut mäns våld mot kvinnor som den största säkerhetsrisken vi har i värden. Att inte vilja ta in dessa frågor i utrikespolitiken, skulle vara ett tydligt tecken på bristande verklighetsförankring.

Att försök till detta görs då och då måste sägas, även om resultatet är blandat. Vid utvecklings- och befolkningskonferensen i Kairo tog svenska delegater upp en del kontroversiella frågor. Den före detta ambassadören Lars-Olof Edström som själv var med, berättar:

– Vi lyckades få majoriteten att acceptera att den innebörd av begreppet familjeplanering som var allmänt förhärskande var förlegad. Efter förhandlingarna hade vi enats om att se sexuell och reproduktiv hälsa i ett bredare perspektiv. I abortfrågan fick vi däremot nöja oss med en annan skrivning än vad vi hade önskat. Samma sak gällde vårt förslag att lyfta ungdomars rättigheter. Detta var allt för kontroversiellt men vi fick i alla fall upp frågan på bordet.

Mediernas roll när den politiska agendan formuleras kan knappast underskattas. Och det är ett problem, eftersom många av de frågor som ryms inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inte, med självklarhet, passar in i medias rapporteringsmall.

– I nyhetsjournalistiken finns det en jakt på konfliktdynamik, förklarar tevejournalisten Lars Adaktusson. Man bevakar katastrofer, särskilt konflikter som kan förväntas leda till krig. Det fokus som idag ligger på internationell terrorism och USA gör att många frågor tappas bort i utrikesbevakningen.

– Men spontant kan jag konstatera att om detta är ett prioriterat område av regeringen så har de inte lyckats kommunicera det. Politiska prioriteringar sätter ändå spår. Det är möjligt att det går att visa upp uttalanden som regeringen gjort men jag har inte sett något av det.

Att vissa frågor hamnar utanför bevakningen för att de har lägre status, förnekar Adaktusson dock bestämt.

– Jag sitter inte och tänker att jag måste välja bort frågor för att de har lägre status eller för att jag som journalist skulle få en negativ stämpel om jag tog upp dem, säger han. Men visst är jag en del av ett större sammanhang och kanske väljer jag bort vissa frågor omedvetet.

—–

Om inte politikerna självmant driver dessa frågor, måste utomparlamentariska organisationer fortsätta att trumma in betydelsen av att framsteg görs. Möjligen måste de hitta sätt som tydliggör all den tragiska dramatik som ryms i frågorna. Då kanske medias intresse väcks och ökar trycket på världens politiker.

Sverige har kommit långt på hemmaplan, men det är inget vi kan vara stolta över om vi inte driver frågorna med samma självklarhet utomlands. Menar regeringen allvar borde den tydligare lyfta fram dessa frågor. Och utrikesministern måste uttala sig offentligt om att sexuella och reproduktiva rättigheter ska respekteras i hela världen, också i västvärlden. Då skulle det bli en profilfråga på allvar.

Silvia Sjödahl

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!