Huvudbild Joanna Helllgren.png

Illustration: Joanna Hellgren

»Vad söt du är när du rodnar«

Du måste vara kapabel, stark och välklädd. Christine Bylund skriver om motståndet i att släppa taget, och det livsfarliga i att vara svag i funktionsmaktsordningen.

Det första jag lärde mig om min kropp var att den inte var min.

Som andra med normbrytande funktionalitet fostrades jag in i en påtvingad intimitet. Jag lärde mig att låta andra ta i mig för medicinen och den goda sakens skull. Jag lärde mig att ställa kroppen till förfogande. Jag lärde mig att svara på allt som alla frågade mig. Det kunde gälla livet.

      Det blöder in i sexualiteten att aldrig riktigt fått ha gränser kring kroppen eller livet. Men i sexualiteten kan kroppens gränser också upprättas. I utforskandet av min sexualitet, själv och tillsammans med andra, lärde jag mig att kommunicera mina gränser och få dem respekterade. Jag lärde mig blicken av stål.

      Sexualiteten läker de sår som funktionsmaktsordningen gett mig. Men i hemlighet undrar jag, vad har det gjort med mig att integritetsgränserna är utsuddade, utsmetade?

      Jag tänker på allt jag skrivit som jag egentligen inte vågat. Har jag gjort det för att jag inte vetat att värna mina gränser?

Jag speglar mig i en ny klänning.
Det svarta tygets struktur under fingertopparna
som gropar och prång.
Den är kort. För kort?
Jag ler sluga leenden framför spegeln.
Tidskapsel. Alla åldrar och ingen ålder.
Precis som när jag var liten,
när jag var åtta och kände mig som femton,
men förstod att andra såg mig som fem, eller tre.
En sådan oerhört verbal femåring.

Jag kommer att tänka på barnet
som för något år sedan frågade sin förälder i mataffären;
mamma är det där en vuxen människa?

Jag är bara gullig tills jag öppnar munnen, skämtar jag. Men det är helt sant.
Som barn var jag gullig även när jag öppnade munnen.

Så hett jag åtrådde att bli vuxen, säger jag.
Ville inget annat än att få bestämma över mig själv. Vi dricker öl i svulstig hotellmiljö
och talar om det som skaver och gör ont.
Som flickigheten som en aldrig kunnat erövra, fast en så gärna ville.
Som flickigheten som en fick överge.

Illustration: Joanna Hellgren

Från andra med normbrytande funktionalitet hör jag om integritetsbrott, parallellt med berättelser om vikten av att vara kapabel, stark och påläst. Det är genom att vara det som en bevisar för handläggarna på kommunen och Försäkringskassan att de kommer att möta motstånd om de inte ger en ens lagstadgade rätt. Det är en motståndshandling att vara välklädd, kvicktänkt och rapp i repliken för den som måste argumentera för sin rätt att ha kläder med knappar i. I funktionsmaktsordningen lär vi oss att vi är svaga stackare.

Denna plats för motstånd är det endast vissa personer med normbrytande funktionalitet som har tillgång till, men det är likväl ett motstånd.

      I min forskning skriver jag om min egen upplevelse av att skapa just en sådan kapabel och stark persona, till exempel genom att klä mig i vissa typer av kläder.
      Kavaj.
      Pennkjol.
      Blus med knapparna knäppta ända upp i kragen av mina assistenter.
      Tjocka linjer av eyeliner på ögonlocket. 

»Jag lärde mig att låta andra ta i mig för medicinen och den goda sakens skull. Jag lärde mig att ställa kroppen till förfogande.«

      Bland mina äldre väninnor i den funktionshinderpolitiska rörelsen känner jag igen det sättet. Det att alltid ha ett rappt svar. Det att titta folk som ömkar en i ögonen med en blick som gör att de självantänder av skam.

      Jag kallar dessa kvinnor för mina gudmödrar. Men vi i viskar om något, i rum där vi kan stänga dörrarna. Vi viskar om det som är kampens pris.

Jag har fått betala med lättheten. Det glada fogliga, oseriösa, fnissiga.
Det blandas i mig som ett oheligt, bräckt, vatten.

Man måste alltid bli tagen på allvar, för mig personligen är det sättet att vara också tätt förbundet med begär och sexualitet. Jag vill titta på någon så att den självantänder och jag vill känna stålet bulta under huden när jag gör det. Det är ett sorts motstånd när jag ser på de jag åtrår med den typen av blick, men det är också kärlek. Därför kommer alltid en eftersmak när jag behöver titta på kommunala tjänstemän med den blicken, för att bli människa inför dem.

Som om jag måste tvätta av mig det fulaste jag vet med det finaste jag har. 

      Funktionsmaktsordningen flyttar in i mig, villkorar min sexualitet inte så mycket praktiskt som känslomässigt. Vem har jag råd att vara?

Jan Grue skriver i sin självbiografi Jag lever ett liv som liknar ditt att det är krävande att skapa sitt eget rum, världen bjuder motstånd (2019:144).

      Signaturen Carrie skriver i texten Know Me Where It Hurts: Sex, Kink and Cerebral Palsy om hur hennes rätt till sexuell agens ofta villkoras av att de hon ligger med är rädda för att göra henne illa. I den infantilisering som ofta följer på funktionsmaktsordningen lär sig andra att de ska skydda oss, att de ska vara försiktigt och snälla med oss. Funktionsmaktsordningen stelnar i det: en är stark och en är svag. Vi vet redan vem som är vem.

Funktionsmaktsordningen har händer.
Den håller för näsan när den matar mig.
Tills jag måste svälja om jag vill kunna andas.
Stackare.
Stackars lilla vännen.

      Marginaliseringen gör våld på det innersta. Drömmen, föreställningen, och förvandlingen. Den jag tror mig kunna bli.

Jag väser åt de jag träffar: Jag går inte sönder! Ta i mig!

För tio år sedan satt jag i en panel om BDSM under Stockholm Pride. Någon i publiken frågade mig om min sexualitet var ett svar på förtrycket jag upplevde som i funktionsmaktsordningen. Inte med de begreppen såklart: Om jag var dominant »i sängen« för att jag inte hade kontroll över mitt liv utanför den?

      Som om sexualiteten någonsin stannat i sängen, som om ett förtryck någonsin stannat utanför sängen.
      Nej, svarade jag då.
      Nu skulle jag kanske svara kanske.
      Men ännu hellre vad spelar det för roll?

Illustration: Joanna Hellgren

      Det är min övertygelse att sexualiteten och begäret inte kan frikopplas från livet i övrigt, de materiella eller kulturella förutsättningarna genom vilka det levs. Sexualiteten kan inte frikopplas från dess infrastruktur. Rätt till stöd och service i vardagen, tillgängliga städer och kollektivtrafik, lika lite som den kan frikopplas från föreställningsvärlden, vem är åtråvärd och varför? 

Kvinnor med funktionsnedsättning kan känna en stark lust att visa omsorg,
för att kompensera för en marginaliserad position i det övriga samhället… 

Den australiensiska disability studies-forskaren Fiona Kumari Campbell tröstar mig från sina sidor med akademisk prosa, vänd blicken mot funktionsmaktsordningen, säger hon. För att parafrasera:

Allt kan förstås som en kompensation. Det är det yttre tryck genom vilken kompensationen uppstår som är det intressanta.

Jan Grue skriver att samhället inte vet vad den ska göra med sådana som honom och mig. Vi som varken dör eller blir friska. Vi som fortsätter att leva med den normbrytande funktionaliteten. Vi som med vår blotta existens stör föreställningen om friskhet och funktionsfullkomlighet:

Vad händer med oss som fortsätter att leva våra underliga liv, vi som inte har anständigheten att inordna oss i de narrativa mönstret /…/ Det finns en frihet i det, men det är en överväldigande frihet, en frusen vidd. Terra incognita (2019:155)

När jag läser det kommer jag ihåg hur jag i de tidiga tonåren förstod att jag aldrig skulle kunna aspirera på någon normföljande plats när det kommer till sexualitet och attraktion. Det var i alla fall vad jag kunde se runt omkring mig: Ingen såg ut som mig!

      Jag minns det som att jag såg framför mig att kartan var helt blank. Det hade kunnat bli en sorg, en begränsning som hämmade mig. Men jag såg det istället som att allt var möjligt. Jag tänkte istället på vad jag tyckte vad skönt, spännande, kittlande, svårt.
Och så gjorde jag det.

      Med den blanka kartan i handen kunde jag gå vart som helst, men efter ett tag var en fläck på kartan fortfarande vit. Jag minns första gången. Jag visste i efterhand att jag själv drivit på det. Men då kändes det som att jag helt plötsligt var framme vid det, utan att jag visste hur jag kommit dit. 

Stod med ryggen mot väggen.
Mitt i ett hårt sken.Var så synlig att skenet från min hud bländade mig—fast jag blundade.
Hon sa: Vad vill du att jag ska göra med dig nu?
Jag visste inte vad jag skulle våga svara.
Jag vet inte, mumlade jag. Ta hand om mig.
Hon sa:
Vad söt du är när du rodnar, Christine.

Rösten. Sättet hon formade orden på. Det rämnade alla murar i mig.

Jeriko.
Säg mitt namn igen.
Säg det med den rösten.
Igen.
Alltid.

Jag minns dagarna efter den där första gången. Jag kunde inte tänka klart. Inte formulera mig. Log och grät om vartannat.
      Vem är jag?
      Vem blir jag?
      Vad händer med den alla tror jag är?
      Efter den gången sprängde sig flickigheten fram inombords, den mjuka fogliga. Det var ett land jag stängt till om men nu rämnade murarna. Den blev till en röst som inte lämnade mig.
Den krävde:

Men jag vill! Säg till henne att jag vill träffas igen. Skriv det nu!

Jag ville mer. Djupare. Hårdare.
Jag ville det jag själv gjorde mot andra. 

Det föll. Sten och damm inuti. Jag minns min kjol med blå rosor och min vita blus. 
Jag minns smaken av adrenalin i munnen.
Nu! Hoppa! Nu!
Jag minns hur jag öppnar dörren till toaletten där jag bytt om och går ut i rummet.
Jag minns att hon sitter på sängen. Jag minns att jag inte kan stå stilla.
Jag minns att det hettade på kinderna när hon rörde vid mig.
Jag minns att hon satte mig i knät.
Jag minns att jag tappade rösten. Viskade vad som skulle hända.
Jag minns handen i nacken. Att jag blundade reflexmässigt.

Jag minns den blottade huden.
Ljudet. Svedan.
Jag minns pulsen mellan låren. 

I funktionsmaktsordningen har jag inte råd att någon ser på mig som mjuk och foglig. Det går inte. Jag kan inte leka med det.
      Men det är bara halvsanning. Jag kan bara inte leka med det med någon som inte förstår hur funktionsmaktsordningen fungerar. 

Jag är en sådan som är söt när jag rodnar.
Hon sa det med den där rösten.
Vetskapen växer i munnen som något man stulit.
Gömmer sig utom synhåll för att äta.

Jag minns att jag längtade så hett efter det, mellan gångerna vi sågs. Inte bara efter det som gjorde mig våt. Efter lugnet. Stillheten. Att få vila från kampen. I mötet med min egen underkastelse, med någon annans omsorg om mig i begärets rum, mötte jag det som funktionsmaktsordningen tvingat från mig. I det fick jag tillgång till ett varande som inte handlade om att vara stark, att kunna och klara. Det kändes livsfarligt att släppa taget om det, men något i mig andades ut i djupa andetag.

      Begäret till underkastelse och att ge efter för det skyddade mig mot funktionsmaktsordningen. Det lät mig återerövra allt som stulits och förvridits. Jag var söt och sårbar men ingen ömkade mig för det.

      Jag minns att det blev glesare och glesare mellan gångerna som vi sågs. Jag minns att jag tröstade den delen av mig själv oftare och oftare. Jag minns hur jag sade: 

Inte den här gången men kanske nästa eller nästa.
Du?
Ja.
Jag kan inte göra det med vem som helst. Jag är rädd! Du får inte säga det till nån.
Jag vet.
Försvinner jag snart…?
Nej. Aldrig

Jag behöver inte den platsen just nu. Kanske behöver jag den aldrig mer igen.
Men den var livsviktig att få. Den var en nödutgång.
      Ut från funktionsmaktsordningen.
      Hem igen.

Säg mitt namn.
Säg det med den rösten.
Igen. Alltid.
Ljud är bara vibrationer. Mitt namn är bara bokstäver.
Luften darrar.
Funktionsmaktsordningen skakas.
Det faller sten och damm.

 

Christine Bylund är crip-femme-identifierad bdsm-utövare och doktorand i etnologi.